Køb vores historiske kort
Kultur
Vigtigt budskab til kulturarvssteder
17
nov
nov
I denna artikel skulle jag vilja dela med mig av några tankar om kulturarv, utövad folklig kultur och vad vi som kulturarvingar har för ansvar inför nästa generation och samhället i allmänhet.
Den traditionella folkliga kulturen har under det senaste århundradet trängts undan av produktion och konsumtion. Kanske till den graden att få svenskar längre har tid för högtider, minnesdagar och hembygdens traditioner. Hur många semesterdagar måste man ta ut för att hinna med? Har man råd med det? Så länge det är snabbt, enkelt, bekvämt och lättsmält går det väl an, men många traditioner kräver en insats och riskerar därmed att bli strukna från schemat. Man kan köpa många av förnödenheterna som krävs men i slutändan måste man ändå deltaga för att ska bli något. Vi måste ta oss tiden och faktiskt utöva vår kultur för att den ska leva vidare.
Traditioner, som namnet antyder, är vad som förs vidare. Vad som utövas över generationerna på samma sätt, där alla vet vad som förväntas och där alla har något gemensamt. Det ger en oersättlig trygghet och en stark känsla av samhörighet. Så länge det finns en ”kritisk massa”, det vill säga en kärna av utövare, så kan kedjereaktionen uppstå och fler engageras i den gemensamma folkliga kulturen. På en arbetsplats fick jag höra att man brukade ha luciatåg från stadens musikskola varje år, men det var länge sedan. Det sades med glittrande ögon och med rösten full av nostalgi. Varför slutade de? Ingen visste varför. Med det sagt bokade jag in luciatåget efter att ha kollat med chefen och återupptog seden till allas förtjusning. Då förstod jag hur lätt det är att vända trenden. Om det gäller luciatåg på arbetsplatsen, gökotta med familjen eller spelman på bröllopet. Alla kan göra något för att hålla elden vid liv. Huvudsaken är att man gör något och det med glädje.
Alla saker kan man väl inte lösa på egen hand? Nej, men vad 12 bönder inte mäktar, det mäktar 12 000. Den förr så starka hembygdsrörelsen engagerade många och vårdar än idag den folkliga kulturen, om än med sämre förutsättningar. Med tiden institutionaliserades rörelsen och stelnade, samtidigt som urbaniseringen å ena sidan avfolkade landsbygden och å andra sidan överbefolkade städerna. Båda grupper miste sin identitet och skulle stöpas om i framgångens tecken. Traditionen, sederna och dialekterna fick ställas åt sidan för att blidka andra intressen. Som tur är samlades mycket upp av historiker, etnologer, arkeologer och entusiaster så att vi kan ta del av kulturarvet genom museum, samlingar och skrifter. Man ska däremot inte glömma att kulturarvet länge varit i offentlighetens förmynderskap och föremål för politik. Denna process har blivit ännu mer utpräglad och komplicerad under 2000-talets första årtionden. I den post-moderna världen ifrågasätts, misshandlas och sönderdelas allt som långsamt byggts upp och nedärvts. Tillhörighet, identitet och gemenskap är känsliga ämnen och det som en gång var självklart får idag giftig kritik.
Vårt perspektiv måste dock sträcka sig längre än decennier och som kortast tre generationer. Med familjen som utgångspunkt måste vi börja betrakta det svenska kulturarvet som vårt arvegods och göra anspråk på det som tillhör oss. Arvegodset är allt ifrån sägner, sånger, seder och bruk till landskap, arkitektur, fornfynd och heliga platser. Vi måste sträva efter att minska antalet mellanhänder och direkt ta del av vår folkliga kultur och vårt arvegods utan att det förvanskas eller ifrågasätts. Självklart behöver kulturarvet vårdas och förvaltas, där har museum en viktig roll med sitt samlade kunnande, men vi behöver inte få allt tolkat, filtrerat och serverat. Vi måste få dra egna slutsatser och bilda oss en uppfattning om vår härkomst och framtid. Vi behöver aldrig rättfärdiga oss eller förklara, vi ska bara ta vara på vår arvslott och fortsätta den odling som pågått i tusentals år. När allt fler blir delaktiga i kulturen, vill ta del av arvet och dessutom är en del av en större gemenskap så kommer många av nutidens besvär att mildras. Det är hög tid att bättra på sin självkännedom för att ge sig själv och sina barn starkare förtroende för sig själv och vårt samhälle.
Abonnér på YouTube:
Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!
Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente
Anders Agdahl
Populære
Den systematiska förstörelsen av Sveriges kulturarv- Slagtningen af almagerne på Helgeandsholmen 1463
- Allmoge – vad är det?
- Sådan renoverer du gamle vinduer trin for trin
- Smokestone (Eye 136)
- Lille blåklokke kåret som Sveriges nationalblomst
- 25. marts 1644: Massakre på skånske bønder i slaget ved Borst
- Spadseretur i lokalområdet
- Pesten i Gullspång Å
Bra inlägg, den här mannen vill jag se mer av!
Kul med fler skribenter.
Allt som kan få oss att sluta samman om vårt svenska arv är sååå bra tusen tack för ert arbete och att ni delar med er! TACK!
Det här vad det bästa jag läst på länge! Nu fick jag en del av fundera på och ta tag i …
Utomordentligt välbehövlig information i dessa genuint traditions- och kulturfattiga tider.
Tack för dina viktiga ord om våra svenska seder o traditioner. Jag är glad att det fortfarande finns unga människor som fortfarande värnar om dem. I våra tider får man höra det inte finns någon svensk historia, värt att spara. Alla våra seder o bruk, ska försvinna eller ändra namn så att det ska passa den såkallade mångfalden. Men jag är glad i att vara uppvuxen här med, sköna maj sånger, lucia julfester, Mårten gås, midsommardans mm. Med svenska visor o sånger,
Svenska författare mm. Vår svenska historia är rik , från ex vikingar, snapphanar,statare mm.
Listan kan göras lång. Men tyvärr verkar den yngre generationen tappat mycket av detta arv.
Vilket är ytterst tragiskt. Blev ett långt inlägg, men det ligger mig varmt om hjärtat. 🥰🥰
Älskar de gamla traditioner jag växt upp med och fört vidare till mina barn. Dom ändras lite grann då och då, men själva kärnan är kvar. Det är ett starkt kitt som håller familjen samman och även samhället. Viktigt att bjuda in invandrade svenskar att delta i gemenskapen, det skapar samhörighet.
Tack, Anders, för en fantastisk text! Hoppas du fortsätter skriva!