Mod usikre skæbner

Sällan har vårens ankomst firats under dystrare utsikter än de, som nu förmörka framtiden. En dov beklämning sprider sig över världen och gastkramar folk efter folk. Under feberskälva och frossbrytningar arbeta de på att rusta till det stora krig, som de se rycka an. Ingen vet vilka vapen grannen förfogar över. I laboratorierna experimenteras med giftiga gaser. Geniala hjärnor uttänka medel att på snabbaste sätt döda så många levande väsen som möjligt. Den skapande fantasi, som övervinner avståndets hämningar, arbetar i dödandets tjänst. Viljor stålas att uthärda tjänsten vid de fördärvbringande maskinerna. Kölar sträckas till nya krigsfartyg. Kanoner gjutas. Flygmaskiner konstrueras. Bomber tillverkas.

I rädsla för vad som komma skall låta folken sin frihet och självbestämmelse fara. Överallt stå människor upp, som förkunna, att samhällena måste organiseras så att de orka med den påfrestning som förestår. Det duger icke att krafterna förspillas under inbördes nötning mellan olika skikt och motsatta intressen. Varje folk måste följa romarnas exempel, vilka när fäderneslandets tillvaro stod på spel lade all makt i en enda mans hand. Endast när en man motståndslöst utnyttjar alla nationens resurser, kan den verksamt göra sig gällande.

I skrämselns tecken arbetas på denna samhällenas organisation efter krigets fordringar. Ur slik besinningslöshet växer intet gott och livsdugligt fram. Och det är intet tvivel om att det är just denna samhällenas inställning på krig och omdaning efter krig-förselns fordringar, som frambesvurit den nu överhängande krigsfaran.

De mörka krigsmolnen kransa hela fästet. Ingen kan säga, var eller huru urladdningen skall komma. Den kan inträffa i fjärran Östern. Tänder blixten där borta så kommer elden snabbt att kasu sig över Stilla havet och sätta Amerika i lågor. Över Sibirien och Ryssland skall den sprida sig till Europa. Vad dess återsken blir här, vet ingen. Lika litet kan någon nu räkna ut hur denna världsbrand skall verka på Indien, Främre Asien och Afrika. Här öppna sig utsikter till världshistoriska omvälvningar av fullkomligt oöverskådlig räckvidd.

Blixten kan tända på närmare håll. Det innebär icke att elden blir mindre förhärjande. Lika väl som den lille gymnasistens revolverskott i den gudsförgätna lilla bosniska staden den 28 juni 1914 utlöste ett världskrig, skall ett anfall på Österrike eller en sammandrabbning mellan några av de ur den habsburgska dubbelmonarkien utsöndrade staterna utan tvivel utlösa ett nytt världskrig.

Det är med dessa perspektiv för ögonen som vi i år fira den dag, som av ålder betecknar vårens ankomst. Av ålder låta vi vårvindarna bära ut ord av hopp och framtidstro. Den studerande ungdomen sjunger om sin ljusnande framtid. Arbetarna tåga i täta led för att giva ett synligt uttryck åt den stora massans krav på och drömmar om ett lyckligare tillstånd i världen. Det är i år icke längre fråga enbart om framtidens hopp. Det gäller att slå vakt om och värna redan uppnådda positioner. Ty de krafter, vilka hota att tända krigets mordbrand, formera sig i stormkolonner för att erövra och rasera de frihetens värn och fästen, vilka murats upp på författningens grund. Det åvilar oss alla att slå tillbaka anloppet.

Varje släktled har haft sin börda att bära. Trötta och besvikna ha de alla, det ena efter det andra sjunkit i glömska och natt. Men evigt ha nya vårar blommat, och nya släkten trätt ut i livet. Alltid på nytt har ungdomssången tonat mot en ljusnande framtid eller ekat sitt trots mot de hotande farorna.

Vi få alla träffa vårt val, valet mellan att se till det handgripliga allenast och söka anpassa oss efter de livsvillkor, som bjudas, eller att fylka oss kring idéernas standar. Det kan synas överspänt och opraktiskt att ansluta sig till den skara, som lyfter rättens standar. Den glesnar i hårda tider. Framgången följer kanske icke de gamla rivna oriflammen. Och dock missar den ungdom so modlös söker sig andra fanor, det väsentliga i livet. Den undgår icke påfrestningarna, icke de upprivande striderna, icke den stegvis anryckande döden. Den undgår icke besvikelserna och missräkningarna, icke något av det vämjeliga, som ibland hotar att kväva oss. Men den låter allt det fara, som ger mening åt livet och försonar med dess vedervärdigheter. Den missar den levande ande, som rinner ogripbar genom händelserna och tingen, som flyr undan envar, som icke giver dess låga näring av sin egen själs innersta. Blott den som i ångest och vånda låter sig förtäras av den helige Ande som är det mänskliga i människolivet, anar någonsin den frid, som övergår allt förstånd, varsnar någonsin en flyktig glimt av den Höghet som går genom livet.

Det mörknar i världen. Det gäller en strid på liv och död för eller mot frihet och rätt, för eller mot allt det drömmare och diktare ha skänkt oss av idéernas återglans, för eller mot tron på det evigt mänskliga hos människorna.

Lycklig den ungdom, som idéerna kalla på och som lystra till dess rop. Om den går fram under blågula fanor eller under blodröda, om den arbetar på det ena eller andra livsområdet, om den bara i tro på andens, tankens, den goda viljans rätt trotsa de skaror, som stiga upp ur det förgångnas avgrunder, så må den prisas tiofalt lycklig. Trotset är här det mänskligas självhävdelse och den kan övervinna döden. Lyckliga alla som gå till strids för det högsta, det enda som ger livet innehåll, det mänskliga. Vårens outtömliga härlighet, livets ogenomträngliga meningsfullhet omsusar dem, om de än tåga mot ragnarök.

Abonnér på YouTube:

Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente