Ny direktør for Historisk Museum - endnu en drømmeansættelse for den identitære venstrefløj

Katherine Hauptman har inte bara en gedigen och genuint imponerande meritlista där hon bland annat har doktorerat i arkeologi och är ordförande för Svenska ICOM, Sveriges nationella förening inom International Council of Museums. Hon har också alla dom ”rätta” åsikterna för ett toppjobb i den svenska kultursektorn. Nu blir hon ny chef för Historiska museet.

Historiska museet är ett av Sveriges största museer med samlingar som innehåller fler än tio miljoner föremål. Varje år besöks museet av tiotusentals besökare från Sverige och övriga världen för att titta på ”en av världens största vikingautställningar, Sveriges förnämsta guld- och silverskatter, makalös medeltida konst och världsunika fynd från en av den svenska historiens mest våldsamma strider – slaget om Gotland 1361.”

I mitt uppdrag ligger att utveckla verksamheten, till exempel genom att belysa särskilda historier och ämnen som inte är lika kända men väl så viktiga för att förstå Sveriges historia.

I Hauptmans bakgrund hittar vi hennes roll som projektledare för JÄMUS, Statens historiska museers regeringsuppdrag för jämställd representation i museisektorn. 2014 publicerades projektets slutpublikation Genusförbart, där Hauptman var medförfattare.

Genusförbart problematiserar att ”mångfaldsarbete kring genus och HBTQ-frågor” ibland möts av ”motstånd” när Kulturdepartementet (MP) vill påtvinga sin ideologiska tankevärld på museernas anställda. Vidare går publikationen in på hur museerna trots de anställdas motstånd kan genomdriva mångfalds- och genusarbete i verksamhetens olika delar.

Historiska museets nya chef är också delförfattare till boken Forstyrrelse af homogeniteten, där olika författare inom kultur- och kulturarvssektorn vill störa ”idéer om kulturell homogenitet”. I boken frågar de sig vilken roll kulturinstutitoner har för att skapa ett ”öppnare” samhälle ”där alla får plats”.

Förlaget Nordic Academic Press slår fast i sin beskrivning av boken att ”kulturarv och historia är bland de starkaste politiska verktygen som finns” (en åsikt som delas av Miljöpartiet), och att just den här boken visar på hur detta politiska verktyg kan användas för att ”befria” oss alla från vad dom kallar ”homogenitetsbojor”.

Enligt Nordic Academin Press ser Hauptman och de övriga medförfattarna detta arbete som ”ett stort ansvar” och att det finns ”enorma möjligheter” för kulturinstitutioner och andra samhällsaktörer att använda vårt kulturarv och vår historia för politiska syften.

Väldigt enkelt uttryckt är museer en del av ett samhälles kollektiva minne. Då har det en väldigt stor betydelse vad man inkluderar i det här kollektiva minnet. Museer har i uppgift att synliggöra och legitimera samhällets värderingar, olika grupper av människor och deras del i historien.

Museer har alltså enligt Hauptman i uppgift att ”legitimera samhällets värderingar”. Huruvida hon syftar på medel-Svenssons värderingar eller den identitetspolitiska vänsterns värderingar är oklart, men jag har mina gissningar.

I en intervju med Unesco från förra året får Hauptman frågan om inte museer tar för stort politiskt ställningstagande och därmed inte kan sägas vara oberoende.

På det svarar hon att det inte har ansetts vara ett politiskt ställningstagande att stå upp för det hon kallar ”mänskliga rättigheter” eftersom det i Sverige ”under ganska många år rått konsensus” i kultursektorn. Men nu under det senaste året när fler och fler röster börjat kritisera den ideologiska normen som råder inom kultursektorn konstaterar Hauptman rätt och slätt ”att museer alltid har varit politiska och alltid kommer vara det.”

Historiska museet ingår i Statens historiska museer, den myndighet som tillsatt Katherine Hauptman som chef. Myndigheten bildades 1 januari 2018 och leds av myndighetschef Maria Jansén tillsammans med ett insynsråd bestående av fyra personer, bland andra den tidigare miljöpartisten och numera socialdemokraten Seher Yilmaz, kommunikationskonsult och ordförande i identitetspolitiska Rättviseförmedlingen.

Rättviseförmedlingen agerar med förment ”goda” förtecken i sitt arbete för ökad ”jämställdhet” och ”mångfald”, men i själva verket är det, som Jönköpings-Posten skrev om 2016, en organisation som ”driver en politisk agenda”.

Rättviseförmedlingens arbete går ut på att bedriva lobbying mot rekryteringsansvariga för att tillsätta så kallade ”rasifierade” personer och människor med icke-nordisk bakgrund till positioner i media, näringsliv, med mera. Enkelt förklarat så delar organisationen Mona Sahlins (S)-märkta och moraliskt tvivelaktiga syn från 18 år tillbaka att ”om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet. Det ska räknas som ett plus att ha en annan etnisk bakgrund än den svenska.”, som hon uttalade sig i en intervju i Göteborgs-Posten den 22 oktober 2000.

En annan person som har ett förflutet i Rättviseförmedlingens styrelse som jag skrev om bara förra veckan är Barakat Ghebrehawariat, som nyligen valdes in i Nationalmuseums insynsråd. Två insynsråd till två stora museer. Två representanter med bakgrund i Rättviseförmedlingen. Det går bra för Rättviseförmedlare.

Det är förstås ingen slump, med tanke på att organisationen 2015 inledde ett formellt samarbete med Kulturdepartementet och fick i uppdrag av självaste kulturminister Alice Bah Kunhke (MP) att ta fram en lista på ”rätt” personer som kulturministern kunde tillsätta till olika styrelser och insynsråd.

Barakat Ghebrehawariat stod med på listan. Senast i oktober 2017 stod han med på en annan av Rättviseförmedlingens listor med influencers som inte var ”väldigt homogena”, eller som dom förtydligar; ”som inte är unga kvinnor med nordisk bakgrund”.

På samma beställningslista till Kulturdepartementet hittar vi den ständigt aktuella Alexandra Pascalidou men även Behrang Miri, mer känd som snubben som 2012 gav upphov till begreppet Tintingate efter att han beordrat en utrensning av Tinin-böcker från barn- och ungdomsbiblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm eftersom böckerna enligt honom hade ett ”kolonialt perspektiv”. Han beordrade också fler utrensningar av barnens böcker med ”homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll”, men efter mediestormen beslutade Kulturhuset att återföra de utrensade barnböckerna.

Tidigare har organisationen, som Nyheter Idag rapporterade om 2015, ”fått 3,2 miljoner kronor från statliga Vinnova för ett projekt som kallas ”Rättviseräknaren”, men av kritiker istället kallas ”Rasräknare”. Tanken är att med ett digitalt verktyg kunna undersöka vilka som kommer till tals i en tidningsartikel med utgångspunkt på exempelvis individers rastillhörighet.”

I Rättviseförmedlingens tankevärld delar man upp människor i ”homogena” och ”icke-homogena” grupper. Man pratar om ”vi” och ”dom”. Man reducerar individer till deras hudfärg, etniska bakgrund eller sexuella läggning. Det är dom ideologiska strömningarna som nu har makt att påverka verksamheten och rekryteringen hos flera av landets största museer.

Framtiden får utvisa om och hur Historiska museets nya chef Katherine Hauptman kommer arbeta för att ”störa homogeniteten” i Historiska museets utställningar.

Varför uppmärksammar jag då såna här nyheter?

Varför kan jag inte bara ägna tid åt att skriva om folkdans, små grodorna och historiska händelser som ägde rum för hundratals år sen?

Helt ärligt skulle jag helst vilja ägna min tid, och särskilt tiden jag lägger ner på mitt arbete med Allmogen, åt allt annat än dagspolitiskt dravel. En liten del av min själ dör varje gång en politiker öppnar munnen och pratar.

Men när klåfingriga politiker och särintressen inom staten ser vårt kulturarv och vår historia som politiska verktyg som ska ”användas” i bygget av deras perfekta drömsamhälle, då är det varje normal människas plikt att säga ifrån.

Det godas underlåtande är det ondas fullgörande, som det gamla ordspråket lyder, och i detta nu fullgörs det hej vilt inom Sveriges skattesubventionerade kultursektor.

Abonnér på YouTube:

Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente