Køb vores historiske kort

Ivar Lo-Johansson om forfatteren og hans opgave

Ivar Lo-Johansson
Ivar Lo-Johansson, 1939. Foto: Gunnar Lundh / Nordisk Museum (CC BY-NC-ND)

Er det forfatterens opgave blot at underholde masserne? Ikke hvis du spørger Ivar Lo-Johansson (1901-1990).

Ivar Lo-Johansson föddes 1901 på torpet Ådala i Ösmo socken, Södermanland, och blev under 1930-talet en av de mest uppmärksammade och lästa de proletariske forfattere, dvs. en forfatter med en arbejderklassebaggrund, som ofte også var autodidakt.

Blandt de store arbejderforfattere er navne som Vilhelm Moberg, Fabian Månsson, Sara Lidman, Eyvind Johnson, Moa Martisson, Alfred Kämpe, Jan Fridegård, Fredrik Ström og andre. De var forfattere, der brugte ordets magt til at skabe forandringer, nogle gange blot ved at beskrive den virkelighed, de selv havde oplevet.

Sprog er ikke et mål i sig selv. Det er det værktøj, som en forfatter skal bruge til at opnå noget. At skrive poesi, at skabe litteratur, betyder at tage stilling. En forfatter bør forpligte sig.

Ivar-Lo Johansson, Att vara författare, Dagar och dagsverken (1975)

Ivar räknas till statarskolan, vilket är en benämning på de arbetarförfattare som under 1930-talet i sina romaner skildrade stater og levevilkårene for landarbejdere. Blandt hans mest kendte værker er Goodnight Earth (1933), Statarna (1936-37) og Landarbejderne (1941).  Det ofria statarsystemet hade under 1930-talet börjat minska i omfattning, men Ivars författarskap och agitation anses ha bidragit till att det slutligen avskaffades helt 1945.

Statare
ca. 1910: Statare. Malkekøer og landarbejdere i stalden. Julita-gården, Södermanland. Nordisk Museum NMA.0040766

Ifølge Ivar er formålet med en retfærdig forfatter at gøre oprør mod sin tids uretfærdigheder. Det er der, engagementet skal ligge, uanset om undertrykkelsen er mod en selv eller mod andre.

Han kan naturligtvis vara engagerad på mångahanda sätt, beroende på motsättningarna mellan honom själv och hans tid och den värld han lever i. Han kan känna sig uppfordrad till det på andras eller på hela mänsklighetens vägnar, men nästan alltid är det fråga om protest mot förtryck i den värld han tillhör. Ifall förtrycket inte direkt gäller honom kan det gälla en klass av människor, en grupp, ett samhälle, då han måste revoltera mot förtryckarna. […] Uppgifterna för en författares skrift förändras visserligen från tid till tid, men meningen är ändå nästan alltid densamma, den att göra revolt.

Ivar-Lo Johansson, Att vara författare, Dagar och dagsverken (1975)

Hvordan begynder et sådant oprør så? Ved at bruge sproget til at åbne øjnene på de undertrykte. Vi er nødt til at sætte ord på de uretfærdigheder, som folk lider under, hvad undertrykkelse betyder, hvad der er i fare. Lo-Johansson skriver:

Det er hans pligt at bruge sproget, hans værktøj, til at åbne folks øjne, så de forstår undertrykkelsen, dens betydning og dens fare. Han skal lære andre at genkende sig selv i deres undertrykkelse, hvilket de ellers måske ikke selv ville have tænkt på at gøre.

At give en stemme til de mennesker, der ikke havde nogen, er det, hvad arbejderforfatterne gjorde. Selvfølgelig er vores tid heller ikke uden uretfærdigheder, og ligesom i begyndelsen af det 20. århundrede er der mennesker og grupper, der ikke har en stemme i vores tid. Folk, der venter på deres forfatter eller journalist. Folk venter på deres oprør.

”De som har ordet i sin makt måste kämpa emot dem som har makten”, skrev Vilhelm Moberg, och Lo-Johansson skulle nog vara benägen att hålla med:

Forfatteren er en arbejder i sin egen tid. Pennen er det letteste af alle redskaber, men med den kan man gøre de vanskeligste ting. Han skylder sit sprog og sit land at bruge det til noget godt.

Ivar-Lo Johansson, Att vara författare, Dagar och dagsverken (1975)

Ivar Lo-Johanssons syn på forfatterens opgave rimer på samme måde som Vilhelm Mobergs synspunkt i 1959:

Det finns en art av författarskap, som utgör en form av reaktion mot författarens omgivning, emot trycket från den värld han lever i, en reaktion mot missförhållanden och konventioner i samhället – i sista hand alltså mot de maktägande. Jag betraktar denna diktning som ett hälsosamt svidande salt, som bidrar till att bevara samhällskroppen mot förruttnelse.

Vilhelm Moberg, Forfatterne og samfundskritikken, Clarté nr. 2 1959

Hvilke uretfærdigheder en forfatter i vores tid bør fokusere på, ved jeg ikke, om Lo-Johansson havde nogen mening om mod slutningen af sit liv, men for Vilhelm Moberg var det store emne en selvfølge:

I ett land där människan håller på att klämmas sönder mellan partier, organisationer och grupper har denna diktning sitt stora ämne givet: Motsättningarna medborgaren-staten, individen-kollektivet. De som har ordet i sin makt måste kämpa emot dem som har makten – för att travestera Strindberg – författarna i första hand måste gå ut i strid för rätten att vara avvikande. […] I det oscariska Sverige riktade sig diktarna mot en liten privilegierad klass. Nu är Makten snart något anonymt, ett kollektiv som inte är gripbart. Trycket från detta kollektiv mot den enskilda människan kommer, tror jag, att tvinga fram en ny litteratur.

Vilhelm Moberg, Forfatterne og samfundskritikken, Clarté nr. 2 1959

Abonnér på YouTube:


Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente

Populære

En tanke om “Ivar Lo-Johansson om författaren och hans uppgift

  1. Anette Tamm siger:

    Suveränt bra skrivet! Så viktigt och jag har delat på FB. Arbetar som förläggare med nystartat förlag och vårt ansvar är att kämpa mot Goliat för de skrivna orden med mening – med vänliga hälsningar Anette Tamm

Kommentar er lukket