Allmogens traditionelle gøremål i december

”Den fjärde årstiden är för bonden återhämtningens och vilans. Han har sin skörd under tak, under snöns täcke ligger den höstsäd, som skall bli en del av nästa års skörd, i tryggt och gott förvar i den tjälade jorden – han piskas icke av den dagliga brådskan, utan får tid att andas ut.” (Vilhelm Moberg, Landmandens år, 1966)

Så inleder Vilhelm Moberg kapitlet om den svenska bondens vinter. Vintern har alltid varit en tid för återhämtning och vila, men som han sen säger ska man inte tro att bonden går sysslolös hela vintern.

I gamla tider, före maskinbondens tidevarv, tröskades säden ända från Allhelgonatid till julveckan. Från ottan, redan klockan 3-4 på morgonen, till skymningen kunde man höra slagorna från logarna.

Men vintern var också skogens tid.

Bonden hade sin skog, och på vintern högg man nästa års bränsleved så att bonden kunde hålla familjen varm även nästa vinter. Virke till underhåll och reparation av gårdens byggnader skulle också huggas, och när sjöar och kärr frusit till körde man hem hö från ängshus och kärrmarker.

Men bonden arbetade inte bara för sig själv och sin familj på vintern, utan behövde också tjäna in kontanter för att, under tvång, betala kronoskatten. Därför var det vanligt att bonden tog på sig mer jobb utanför gården, till exempel genom att köra timmer och ved i annans skog eller genom att vinterfiska (mer om vinterfiske kan du läsa nedan). (Vilhelm Moberg, Landmandens år, 1966)

Så man kan inte säga att den nordiska bonden under sin mångtusenåriga historia någonsin haft någon egentlig semester på vintern. Men länge har veckorna kring jul ändå varit en stillsam och lugn period på bondgården.

”I gamla tider”

…som man kan läsa i Vilhelm Mobergs Landmandens år, ”var vissa sysslor helt enkelt förbjudna i bondgården under julhelgen – icke i lagen, men av våra förfäders religion och dess magi. Från och med Tomashelgen den 21 December och till och med trettondedagen den 6 januari fick man således icke befatta sig med s.k. kringgärning – d.v.s. alla de sysslor, vid vilka någonting rörde sig runt.”

Det här var alltså tiden för midvinterfesten, eller julblot, en av de största högtiderna på året i det hedniska Norden. Med kringgärning menas till exempel att arbeta med hjul, vilket inkluderar att mala på kvarn, spinna garn, splita, nysta, m.m. (Vilhelm Moberg, Landmandens år, 1966)

Våra förfäder arbetade inte med hjul under den perioden, och det har att göra med att solen i den gamla folkföreställningen var som ett hjul. Vid vinterdagjämningen stannar solen upp och står stilla ända till trettondedagen, och när nu ”själva himlens stora hjul” stannade var deras tro att även människornas små arbetshjul skulle stå stilla. (Vilhelm Moberg, Landmandens år, 1966)

Många av den forna julens seder förbjöds sedan av överheten vid Nordens kristnande och julhögtiden kläddes i kristen dräkt, men mer om den svenska julen genom tiderna kommer du få läsa om i en kommande artikel.

En inblick i 1700-talets hushåll

I De svenske ommogenes kamp for frihed kan man läsa mer om allmogens sysslor under December månad på 1700-talet, taget ur prosten Reinerus Broocmans bok En komplet svensk house-hul-bog från 1736. (Alfred Kämpe, De svenske ommogenes kamp for frihed, 1919-1921)

Broocman skrev ner de här punkterna baserat främst på större lanthushåll, men torde också i mindre grad gälla mindre hushåll, och har säkert varit aktuellt inte bara under 1700-talet utan under många århundraden.

1. Nu lagar man till rävsaxar, gropar och vargbete.
2. All boskapen måste åtminstone vattnas en gång om dagen. Fåren skola fodras med småhö, ty av halm bli de magra och eländiga och kunna ej föda sina lamm ordentligt. ”Innan man om aftonen lägger sig, och det första man om morgonen uppstår, bör man flitigt se efter de dräktiga och lammdigra såväl som all ung avföda, och sådant måste man göra tills all boskapen kalvar och sina foster framburit”. Fähusen hållas varma.
3. När det är slinthalt och glatt is, skola hästarna broddas väl. Stona aktas väl för stötar.
4. Gässens foder och föda minskas efterhand, så de icke bli för feta och värpa vindägg.
5. Det fiskas flitigt med vinternoten.
6. Tröskningen fortsättes, avrad uppbäres, bistockarna aktas och ansas, spinnes flitigt, fisk- och fågelnät bindas. Nu bakas ansentligt förråd av bröd. ”Malt låter man till 6 á 7 brygg mala”. Sädesvindar och kornbodar förvaras och aktas väl för fåglar, i synnerhet för sparvar och tättingar.

Vinterfisket

Just fiske med vinternoten är en urgammal tradition som går tillbaka många hundra år i Sverige, minst 700 år men kanske en bra bit över 1000 år. (Kvarsebo Hembygdsförening, Studiecirkel Jordbruk och fiske i Kvarsebo, Träff 4, Notfisket)

Fiske med not var i äldre tider det viktigaste sättet att fiska strömming och fjällfisk, och man kunde dra upp över ett ton strömming på en gång. I gamla dokument nämns en rekordfångst vid Virsholmen i Bråviken utanför Norrköping på 470 vikter, dvs. 4.7 ton strömming (Kvarsebo Hembygdsförening, Studiecirkel Jordbruk och fiske i Kvarsebo, Träff 4, Notfisket).

Regler för notfisket kan hittas redan i Östgötalagen som gällde runt 1300-talet i Östergötland och de småländska länderna Kinda, Vedbo, Tjust med flera mindre områden samt Öland. Det är troligt att fiske med not förekommit redan innan lagen skrevs.

Det vinterfiskades i Norden säkerligen också långt innan den romerske statsmannen och historikern Tacitus år 98 e.Kr. för första gången i den överlevande historieskrivningen omnämnde den mäktiga nordgermanska folkstammen svionerna, eller svearna som det här nordiska urfolket också kallades, i sin bok Germania. (Tacitus, Germania, 98)

Vinterfisket är inte en tradition som våra traditioner idag, t.ex. att äta surströmming någon gång per år eller se Kalle Anka på julafton. Vinterfisket som tradition har varit rent livsnödvändigt i Norden så länge det funnits människor här. Det var ett sätt att dryga ut matförråden och inte svälta ihjäl.

Men det var också ett sätt för svenska staten att sko sig på allmogens bekostnad. Sedan staten tog sitt stadiga grepp om allmogen var vinterfisket en viktig skatteinkomst. Allt ifrån torkad ”spettfisk” och torsk i tunnor till salt strömming beslagtogs av staten som skatt. (Kvarsebo Hembygdsförening, Studiecirkel Jordbruk och fiske i Kvarsebo, Träff 4, Notfisket)

Kvarsebo Hembygdsförening skriver bland annat om en händelse år 1529 då det var bråk om fiskegränsen mellan häradsborna i Östkind och Nävekvarn. De beskriver hur Gustaf Vasa bekräftade att bönderna i Östkinds härad fick nyttja sitt häradsvatten enligt gamla brev. Samtidigt passade han på, ”som den ekonom han var”, att fastslå att kungen skulle ha sin del av lotten – ”the skole giffue wår keriste nådigiste herre en lott i nothen för konungx watn deel.” (Kvarsebo Hembygdsförening, Studiecirkel Jordbruk och fiske i Kvarsebo, Träff 4, Notfisket)

Tjänstefolk och torpare

För många tjänstefolk och torpare under 1700-talet började dagen då de enligt finanspolitikern och industrimannen Eric Salander (1699-1764) skulle väckas ”precis kl. 4 om morgonen” hela året igenom (Eric Salander, Utförlig Gårds-Fogde-Instruction, 1727).

Frukost åt de mellan 8 och 9, ”middag” mellan 12 och 13 och sen fick de lov att gå från arbetet klockan 19 då gårdsfogden, för att hålla koll, skar upp deras dagsverke på en karvstock. Mellan 19 och 20 hölls kvällsvard, och klockan 22 var alla i säng. (Alfred Kämpe, De svenske ommogenes kamp for frihed, 1919-1921)

Som Eric skriver, ”Då hava de fulla 6 timmar att vila, och härmed måste man jämt och samt hela året igenom continuera, varvid likväl observeras, att man andetiden och eljest när nöden så kräver, måste driva folket till arbete förr än klockan 4, kunnandes man då ock sommartiden rätta sig efter solen, så att när hon uppgår alla tillika med henne måga vara i rörelse.” (Eric Salander, Utförlig Gårds-Fogde-Instruction, 1727)

Det var en inblick i allmogens sysslor i December. För att avsluta denna första av vinterns tre månader så kommer här några rader ur den gamla Bonde-Practican (som du självklart också hittar på Allmogens almanak):

Gillade du det här? Dela det gärna med dina vänner så fler får upp ögonen får vår fina historia.