Blendasägnen och den uråldriga Värendsrätten

Enligt Blendasägnen ska männen i Värend varit på krigståg i Västergötland när danerna anföll. Värends kvinnor bjöd in danskarna på gästabud på Bråvalla hed och när dessa var berusade blev de nedstuckna och dödade. Om detta kan man läsa i boken Anteckningar om svenska qvinnor från 1864:

Då bodde i Konga härad en ung, mycket förnäm jungfru, vid namn Blenda, hvilken, då hon hörde omtalas det elände, som öfvergått en del af Småland och hotade allt det öfriga af landet, med manligt mod beslöt att sätta en gräns för förödelsen. Och hon gick härvid, ehuru ung, tillväga med all den klokhet och besinning, som man blott skulle väntat af år och erfarenhet. Hon sände således ut budkaflar omkring alla socknar och byar samt stämde alla qvinnor till ett ställe, vid namn Gemla. Alla, lät hon säga, som ville vara henne behjelpliga vid fiendens fördrifvande, skulle der infinna sig, medförande alla slags mat- och dryckesvaror, så mycket deras hus förmådde. Detta skedde: qvinnorna från Konga, Albo, Kindevalds, Norrvidinge och Uppvidinge härader inställde sig vid mötesplatsen, medhafvande stora lass af öl och mat.

P. G. Berg och Wilhelmina Stålberg, Anteckningar om svenska qvinnor, 1864

Som erkännande för detta skall Värends kvinnor bland annat ha fått lika arvsrätt som männen samt rätt att resa till kyrkan på sin bröllopsdag klädda i full stridsutrusting, ledsagade av pukor och trummor. Redan 1637 omtalas Värendsrätten – kvinnornas lika arvsrätt – som uråldrig och baserad på äldre lagcitat, av vilka man inte längre förstod något ¹.

Sägnens sannolika ursprung har utretts av bl.a. Carl Johan Schlyter (1795-1888) och denne anser att berättelsen har uppfunnits för att förklara tillkomsten av den lika arvsrätten i Värend. Sägnen sägs ha hittats på i slutet av 1600-talet av regementskvartersmästare Petter Rudebeck, men flera försök har gjorts att bevisa denna sägens historiska sannolikhet. Andra är mer övertygade om att Blenda faktiskt existerat:

Om denna svenska hjeltinna har blifvit mycket både taladt och skrifvet, och fastän ingen skriftställare förmår uppgifva tiden, då hon lefvat och utfört den stora bragd, hvarför hon från tidehvarf till tidehvarf blifvit berömd, så är dock säkert, att hon verkligen utfört den. Derom vittna alla de från andra sig särskiljande bruk, seder och förordnanden, som ännu intill våra dagar fortvarat inom den ort, der den raska Blenda bodde.

P. G. Berg och Wilhelmina Stålberg, Anteckningar om svenska qvinnor, 1864

1. Carlquist, Gunnar, red, 1938 (nyutgåva av 1930 års utgåva. Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 292)

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente