Arbetarrörelsen förr och nu

Första maj! Nu när det värsta tumultet har lagt sig kan det vara läge att luta sig tillbaka och reflektera lite över arbetarrörelsen förr och nu.

Låt oss värma upp med två rader ur Internationalen, en av arbetarrörelsens främsta sånger:

”Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.”

Hur många på vänsterkanten tror ni sjunger dessa rader med uppriktig entusiasm och kämpaglöd idag?

Här är några fler passande rader av rösträttskämpen Isidor Kjellberg (1841-1895), grundare av Sveriges första rösträttsförening i Linköping 24 juli 1887 och vars agiterande dikt hördes på många av den tidiga arbetarrörelsens rösträttsmöten ute i torpar- och bondestugorna på sent 1800-tal.

Dikten agiterar inte mot kapitalet, utan mot staten.

I tredje och sista volymen av Svenska allmogens frihetsstrider beskrivs Kjellberg av Alfred Kämpe som ”den outtröttlige gamle rösträttskämpen”, och det var också i den boken dikten hittades.

Kämpe beskriver i boken hur statliga livsmedelstullar på spannmål och mjöl hotade år 1887, och särskilt ”skulle bli till de fattigas nackdel, och med anledning därav uppstod ibland den lägre allmogen ett gryende missnöje, som satte fart i bygdernas rösträttsrörelse. När agitatorerna, ganska sparsamt förekommande i början, anlände till någon mera befolkad plats, samlades därför stora skaror av rösträttslösa och lyssnade till dem.”

I en redogörelse från norra Ångermanland, publicerad i Sundsvalls tidning 26 februari 1887 kan man läsa följande om allmogens opinioner om tullarna:

”De flesta deltagarna uttalade den åsikt, att tull på spannmål vore, om den kom till stånd, i högsta måtto orättvis, emedan den för befolkningen i de fem norrländska länen, i Dalarna, i den s.k. Snapphanebygden i Småland och på Hallandsåsen, i finnskogarna i Värmland, för kustbefolkningens arbetare och fiskare i det övriga Sverige samt för hela Sveriges stadsbefolkning, och sålunda för de flesta av Sveriges folk, vilka icke kunde under huru lyckliga omständigheter som helst frambringa sitt behov av malen och omalen säd, skulle verka till direkt förhöjning av de oundgängligaste livförnödenheterna och indirekt framkalla förhöjt pris på en del andra förbrukningsartiklar, under det att de genom tullar stegrande spannmålsprisen skulle komma ett jämförelsevis fåtal jordägare till godo”

Kjellbergs dikt, och självaste Internationalen, ger lite perspektiv över hur långt dagens politiska skala har förskjutits mot det tvångskollektivistiska. Från att, i alla fall delvis, ha varit en frihetlig rörelse för minskad skatt och statligt förmynderi är det idag vänstern som ropar högst efter högre skatter och mer statlig kontroll över samhället. Stora delar av den nutida vänstern har alltså blivit det som den ursprungliga vänstern kämpade emot. De är nu en del av det statliga enväldet.

”Staten skall hjälpa! Staten skall ingripa! Staten skall understödja! Så ljuder ropen”, sa Vilhelm Moberg under ett tal i Norrtälje, 12 oktober 1947. Han fortsätter:

”Och Staten smyger sig på oss och lockar och frestar: Här skall hjälpas! Här skall ingripas! Här skall understödjas!

Staten begär bara en liten bagatell i gengäld. Bara en liten bagatell: Individens frihet. Individens underkastelse under sitt envälde.”

Någonstans på vägen glömde arbetarrörelsens företrädare att staten och kapitalet sitter i samma båt. Kanske var det vid det tillfället då dom själva släppte årorna, satte sig längst fram på de fina sittplatserna, och lämnade uppgiften att ro åt alla oss andra.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente