Nej, det står inte "Allah" på det vikingatida tygbandet från Birka

Härom veckan blev det världssensation när forskare vid Uppsala universitet upptäckt att ”Allah” är skrivet i kufisk skrift i ett vikingatida bandmönster från Birka. Eller ja, ”upptäckt”, rättare sagt.

”Trodde vikingarna i Svealand på islams gud Allah?” var vinkeln som Aftonbladet valde, men även Sveriges Radio, Upsala Nya Tidning och Svenska YLE spred vidare nyheten. Utomlands hängde bland andra New York Times, The Guardian, BBC med på tåget.

I pressmeddelandet från Uppsala Universitet kan man läsa att ”Det som tidigare ansetts vara typiskt vikingatida mönster i silver på vävda band av siden i vikingatida gravar, har visat sig vara geometriska kufiska tecken. I bandens mönster åkallas både Allah och Ali.”

Det var Annika Larsson, forskare i textilarkeologi vid institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet, som gjorde ”upptäckten” i arbetet med att ”återskapa” mönstret med ”andra forskningsmetoder än gängse teoretiska”.

Men hennes forskning har nu fått rätt tung kritik. Stephennie Mulder, professor i medeltida islamisk konst och arkitektur vid Texas Universitet, kritiserar inte bara ”upptäckten” utan även de okritiska medierna i en lång tråd på Twitter, där hon menar att experter borde ha konsulterats innan man basunerade ut världsnyheten – för det är ingen världsnyhet att tala om, enligt Stephennie.

Dear Entire World: #Viking ‘Allah’ textile actually doesn't have Allah on it. Vikings had rich contacts w/Arab world. This textile? No. 1/60 pic.twitter.com/jpvbrrePQg

— Stephennie Mulder (@stephenniem) October 16, 2017

Stephanie påpekar bland annat hur stilen på det specifika mönstret som Annika har ”återskapat” i själva verket hör till en tidsperiod först 500 år senare, och sen är det förstås biten med att en stor del av ”upptäckten” är hittepå.

En annan kritisk artikel som delats mycket ifrågasätter just detta, att ”upptäckten” gjorts i efterkonstruerade mönster och inte i existerande mönster som finns i verkligheten. Så här ser originalmönstret ut:

Birka Band 6 — Ur Agnes Geijers *Birka III: Die Textilfunde aus den Gräbern* (1938), s 82.

Översatt: Man använde fantasin och hittade på, helt enkelt. Och utelämnar denna lilla detalj från pressmeddelandet.

Uppdatering: Jag sökte Annika Larsson vid Uppsala universitet för en kommentar och för att fråga om hennes upptäckt grundade sig i något annat än lösa spekulationer. Hon var snäll nog att svara, och framhöll först och främst att min vinkel att det är ”hittepå” inte är seriös journalistik (vilket jag kan ge henne rätt i, jag är ju inte utbildad i ”journalistspråk” på något sätt).

Annika meddelar att ”denna så kallade ”hittepå”-del av mönstret finns lite längre ner i bandet, som är som ett slags pussel.” Allah-tecknet upptäcktes alltså efter att man hade flyttat runt och vridit och vänt på mönsterdelar i tygbandet som ett pussel och sen slutligen kollade på det spegelvänt. Hon menar att bilden visualiserar hur hon har lagt pusslet, och att hon med sin forskning vill väcka frågor som kan leda till ny kunskap och att nya perspektiv väcks.

Eftersom det uttalade målet med arbetet är att ”nå en bredare publik än bara akademiker”, borde man då inte som en historieinstitution se till att vara extra tydlig med vad man faktiskt presenterar för denna publik? Får man framställa vilka spekulationer som helst som fakta? Eller är det här ”alternativa fakta” som Uppsala universitet presenterar?

I en tid med ökad polarisering och ett minst sagt hätskt samhällsklimat, särskilt när det gäller sånt som har med vårt kulturarv och vår historia att göra, kan jag tycka det är vettigt att hålla sig till fakta och bara presentera riktig fakta som fakta.

Att våra vikingatida förfäder hade mycket kontakt i österled och fick med sig hem både arabiska silvermynt, Buddha-statyer och nya erfarenheter och influenser råder inga som helst tvivel om. Ända ned till Miklagård (Konstantinopel, erövrades 1453 av Muhammed Erövraren och fick år 1926 namnet Istanbul) gick deras resor, där en del bland annat gick med i Väringalidet, den bysantinska kejsaren personliga livvakt som bestod till stor del av nordbor.

Väringalidet — Ur Joannis Scylitzas *Joannis Scylitzae Synopsis Historiarum : Kodikas Virt. 26-2 tes Ethnikes Bibliothekes tes Madrites = Codex Matritensis Graecus Vitr. 26-2* (2000), faksimil av *Madrid Skylitzis* från 1100-talet av Militos (Μίλητος)

Historien om vikingarnas resor i österled är riktigt intressant och väl värd att utforska. Men vi kan väl göra det utan att hitta på saker och därmed riskera att rasera allmänhetens förtroende för forskningen?

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur, stöd oss gärna med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente